Johansson, Anna (2023)
(Diss) Stockholm: Stockholms Universitet
Ämnet för denna avhandling är barnens teaterskapande inom Kulturskolan, vilket innefattar det skapande arbete som barn utför själva när de ombeds att skapa dramatiska scener utan att förlita sig på ett manus eller en förbestämd berättelse. Trots att detta är ett vanligt sätt att producera teater inom Kulturskolan har det gjorts lite forskning om den kollektiva processen när den kontrolleras av barnen själva. Denna avhandling undersöker vad barn faktiskt gör när de tillsammans utvecklar sina egna scener och vad de behöver bemästra för att göra det begripligt. Avhandlingen bygger på två empiriska studier – en fältstudie och en lärandestudie – genomförda i tre dramagrupper med barn i åldern 9–11 på en Kulturskola i Sverige.
I fältstudien observerade jag en dramagrupp under processen med att skapa sin egen pjäs. Genom att tillämpa etnografiska metoder och multimodal interaktionsanalys i kombination med teorier om barns kreativa processer och kopplingar mellan lek och drama/teater undersöker studien vad barn gör när de ges frihet att skapa scener i små grupper. Resultatet visar en snabb, flerskiktad, kollektiv process där alla, på olika sätt, deltagande responsivt i att utforma roller och händelser genom interaktiv verbal och kroppslig improvisation. Fältstudien följdes av en lärandestudie för att undersöka hur den mångfacetterade, samtidiga och interaktiva aktiviteten att skapa dramatiska scener kunde specificeras och artikuleras som ämnesspecifik kunskap. För detta ändamål valdes två andra dramagrupper, och den efterföljande studien genomfördes i samarbete med respektive dramalärare. Totalt designades och videofilmades sex lektioner. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av fenomenografi. Resultatet visar färdigheter indelade i fyra underteman: att skapa berättelsens logik, att skapa meningsfulla roller, att samordna helhetsbilden och att lägga till relevanta händelser. Samskapandet av karaktärer och händelser involverar förmågan att både prata om idéer och prova dem genom skådespeleri. När de skapar en scen använder de strategier som liknar de barn ofta använder när de rollspelar; de växlar mellan att vara i och utanför karaktär, i och utanför fiktionen. Det som i grunden skiljer teaterskapande i denna mening från barns vanliga rollspel är omsorgen om och medvetenheten om en tänkt publik. Att anta publikens perspektiv innebär förmågan att utforma roller och händelser för att göra spelet begripligt utifrån: något jag kallar estetisk triangulering.
(Texten ovan har översatts från engelska till svenska)
