Szatek, Elsa (2023)
(Diss.) Stockholm: Stockholms universitet
Ämnet för denna studie är en communityteater för, med och av flickor i åldern 13–17 år. Teaterpraktiken är placerad inom området för tillämpad teater och som en gemenskapsorienterad praktik engagerar den sig i konstnärliga, sociala och politiska ambitioner genom att iscensätta vardagen för marginaliserade människor. När dessa typer av teaterpraktiker beskrivs och undersöks, ligger ofta fokus på deras demokratiska potential och positiva föreställningar om egenmakt. De utmaningar som uppstår när deltagare med liten eller ingen tidigare teatererfarenhet ska framföra sina liv inför en publik diskuteras däremot sällan i forskningen. Därför är syftet med denna etnografiska studie att utforska hur deltagarnas liv omvandlas till kreativa och konstnärliga uttryck i dramats rum och iscensätts inför en publik.
Genom att arbeta med postkonstruktionistiska och rumsliga teorier erkänns både människor, rum, plats och affektivitet som samproducerande aktörer. Dessa teoretiska positioner, formulerade av filosofer som Rosi Braidotti, Gilles Deleuze och Michel Foucault, möjliggör en analys av hur plats, lekfullhet och sårbarhet påverkar teaterpraktiken och hur den samtidigt skapar både möjligheter och begränsningar för flickorna.
I fyra artiklar behandlar studien hur spänningar uppstår i processen att iscensätta vardagen. Artikel I behandlar Foucaults begrepp heterotopi och undersöker hur dramats rum medskapas med den lokala kontexten samtidigt som det är ett isolerat rum. Genom en analytisk kartläggning diskuterar artikeln hur teaterpraktiken gör det möjligt för flickorna att agera kreativt i relation till begränsande normer i dramats rum och på andra platser som skolan. Artikel II fokuserar på hur sårbarhet är både en generativ och begränsande kraft vid skapandet av konstnärliga uttryck. Studien lyfter fram vikten av ett professionellt ledarskap som kan navigera genom mångskiktade rum som är både utforskande och konstnärliga. Artikel III ifrågasätter den något självklara rollen som lekfullhet har inom communityteater och tillämpad teater. Analysen antyder att även om lekfullhet skapar handlingsutrymme i förhållande till begränsande normer, kan lekfullhet samtidigt förstärka dessa normer. Artikeln utmanar även tanken att lekfullhet bygger broar mellan kreativa utforskningar och professionell konst. Artikel IV utforskar hur teaterpraktikens innehåll skapas genom förhandlingar mellan kroppar, affekter och känslor samt rum och plats. Genom begreppet en utvidgad relationell didaktik diskuterar artikeln även hur ledaren kan förhålla sig till ett innehåll som är högst oförutsägbart och medskapas av flera aktörer.
Sammantaget visar de fyra artiklarna hur communityteater är både en relationell och rumslig praktik som ständigt omformas. De visar också hur frustration, förvirring och utanförskap liksom stolthet, glädje och handlingskraft är en del av praktiken genom att utforska spänningar som de mellan etik och estetik. Studien föreslår att deltagarnas upplevelse sannolikt blir mer positiv om ledarna kan navigera genom de många rum som skapas i teaterpraktiken samtidigt som de är väl förankrade i den lokala kontexten.
